I en vecka har jag nu varit i stan och agerat lägenhetsvakt och inplockare av post. Planen ett tag har varit att skaffa sig en lägenhet i stan men är nu helt hundra på att det inte kommer att funka för mig. Den andra planen har varit att bosätta sig i jakstugan men jag har börjat inse att det kommer inte heller att funka så bra som jag vill att det ska. Det är aldelles för många minnen där och det passar sig bäst som en jakstuga bara.
I lördags så tog jag och mamma med oss skidorna och drog till fjällen, mer precis till Edsåsdalen. Helt underbara fjäll som tyvärr börjar bli täckta av fjällstugor och turister, som alla andra av våra vackra fjäll. Men vi drog dit med mål att få åka på riktiga spår med längdskidorna men vi passade även på att hälsa på min moster som var i deras stuga som dom håller på att fixa med. Dom har gjort det så fint i den stuga så man blir ju helt hänförd och nu håller dom på att fixa med en liten fin gäststuga som man förhoppningsvis får hyra någon helg i sommar eller så. Dom två, min moster och hennes man är två som jag verkligen är imponerad av. Det känns som att dom kan göra allt dom bestämmer sig för att göra och att dom träffades när dom va så ung och ändå verkar ha det så bra gör att man får ändå lite hopp om att kärlek existerar. En annan grej är att dom är så påhittiga när det gäller att renovera och så. I stugan i Edsåsdalen så har dom stengolv och mellan skifferplattorna så har dom lite småsaker som en nyckel, hästskor m.m och det är så enkelt men så snyggt.
Men vi tog oss iväg på skidor och inte riktigt visste vart vi skulle för de gick spår lite hullerombuller där och jäklar va folk de va där. Vart en aning besviken på de och att snön va som varm så de gick trögt och bakhalt som vanligt men det blev 8 km ändå. Men att åka skidor utan hund tappar halva meningen enligt mig. Jag har helst med mig en hund så att även den ska få röra på sig och hålla igång konditionen.
Jag har en känsla som jag inte är så förtjust i, den där när man inte vet vart man hör hemma, man har inget ställe som man kan kalla för sitt hem längre. Man får en känsla av att något saknas. Det är verkligen inte första gången den här känslan hänger sig över en, den har väl alltid funnits där sen man bodde i lägenhet när man gick i gymnasiet egentligen men då visste jag inte att staden inte var något för mig. Men nu vet jag att det är en liten timmerstuga som kallar bara att jag måste hitta den och ha råd för en sådan. En dröm som jag har är att bosätta mig vid eller nära fjällen så man kan ge sig ut på toppturer när man känner för det utan att behöva planera i en vecka och sen åka en timme för att ta sig iväg. Jag vill kunna packa en ryggsäck och bara gå ut så har man fjällen alldeles intill. Det är antingen det eller en riktigt fin gammal skog intill husknuten. Det hade inte heller varit fel, en stor skog som nästan är orörd och som ingen kan komma och hugga ner när dom känner för det. Men det är ju bara en dröm men drömma får man väl göra ibland ändå.
Lite bilder från Edsåsdalen.
